Sssccchh!

Det sover, Det Här Landet, sover sött under klimatfilten, den som borde varit kritvit snö och enstaka bloss. En liten by här, en stad där, en enlig stuga på gränsen till kalfjället.

Invånarna är oroliga, oroliga för landet, för åarna som stiger och snön som uteblir, och regeringen som är ny och tänk om den inte är likadan som den gamla?

Jo, men det är den nog, den kommer bara att fixa ett par skavanker så är saken biff och sallad sen.

Sover gör landet och kanske vaknar det en dag, kanske träder prinsen genom häcken som börjar blomma och ge vika? Kanske -

Man vet inte.

Böcker i burken

Ett litet icke-gnälligt tips till dem som har svenska lånekort och bredband men som av olika skäl (som till exempel utlandsboende!) har svårt att komma till biblioteket.

Nu erbjuder många bibliotek e-lån. Det finns e-böcker i pdf-format som man laddar ner och läser på skärmen, men också e-ljudböcker som streamas från en server och kan avlyssnas i din dator under lånetiden, 28 dagar. Ljudböckerna kan inte sparas i mp3-format eller brännas på CD. Pdf-filerna slutar fungera när lånetiden går ut.

Så här kan det se ut: Skellefteå stadsbibliotek.

Ut i Europa med er!

Följande intressanta citat och siffror om sambandet mellan resor i Europa/utländsk bakgrund och inställningen till euron hittar jag på Svenska Kommitténs mot Antisemitism hemsida.

Så har svenskarna röstat om vi skall vara med i eurogemenskapen eller inte, och resultatet blev ett rungande nej. Minst lika intressant som själva resultatet är de attityder som folkomröstningskam- panjen blottat. Hos många finns ett avståndstagande från Europa. Man synes tycka att ett nära europeiskt samarbete är bra, men Sverige har sin egen tradition och den skall vi slå vakt om.

Maud Olofsson var en framträdande nej-drottning. Hon gillade inte att hon fick beröm av sverigedemokraterna men hon lyckades i alla fall komma med en ny beskrivning av Adolf Hitler: ”Han var en man som gjorde tokiga saker”.

Vi får nu ta del av mycken intressant statistik. Av människor med ickesvensk, nordisk bakgrund säger 64 procent ja till euron, 36 procent nej och av övriga med europeisk bakgrund är andelen jasägare så stor som 72 procent. Bland dem som besökt ett annat europeiskt land det senaste året flera gånger är andelen jasägare 64 procent men om man inte alls besökt ett annat europeiskt land är jasägarandelen så låg som 34 procent.

Detta mönster har jag sett i min närmsta omgivning, då familjemedlemmar hälsade på oss i Berlin strax före euro-omröstningen. Vi gick på en utställning om Europa som just då visades på Deutsches Historisches Museum. Efteråt sade en av familjemedlemmarna att han nu hade fått ett helt annat perspektiv på idén om EU och att han ursprungligen tänkt rösta mot euron men nu hade ändrat åsikt.

Jag tänker också på de skolelever som jag åkte ner till Stralsund med i början på 90-talet och på hur deras nyfikenhet och öppenhet liksom sprudlade fram efter besöket. Förmodligen är ett år i ett annat europeiskt land det bästa medlet mot nationalism och inskränkt regionalism i alla europeiska länder.

Reflexiva pronomen

Stora journalistpriset ska delas ut, och i dag annonseras det efter lämpliga kandidater. Så här skriver man om tidigare pristagare:

”Genom åren har många namnkunniga journalister mottagit priset. Först var Sven Öste som 1966 belönades för sina rapporter från kriget i Vietnam. 1976 fick Bo Strömstedt priset för hans orädda kulturdebatt, 1984 Jan Guillou för sin kraftfulla kriminaljournalistik och 1991 Stina Dabrowski för hennes intervjuer gjorda med lyhördhet och intresse, för att nämna några av alla pristagare.”

En väldigt underlig blandning av sin och hans/hennes. Eftersom jag är dålig på grammatiska termer frågade jag för säkerhets skull Språkrådet (som brukade heta Språknämnden) och därifrån fick jag snabbt ett svar:

”Visst, det bör vara ”sin”. Märkligt att man använder ”hans”/”hennes” och ”sin” så inkonsekvent. Man får dock ha viss förståelse för att en tvekan infinner sig hos skribenten: det finns ju ett underförstått subjekt i ”belönades” och ”fick”. ”Juryn belönade Guillou för hans kraftfulla kriminaljournalistik” vore ju korrekt.”

Varför är det så svårt med reflexiva pronomen?

För övrigt tror jag att jag ska nominera en korrekturläsare till Journalistpriset, om det nu finns några kvar på tidningarna.

Språkfråga

Kollar teve (LCI, en fransk nyhetskanal) med den (franske) äkta mannen, och den borgerliga valsegern i Sverige kommenteras som hastigast.

Heter det verkligen ”borgerliga”, undrar maken.

Jaa, säger jag.

Jamen, borgerlig är ju enligt all rättrogen vänster ett skällsord? Borgerlig är man då man bara ser till den egna vinnningen.

Njae, så ska man nog inte tolka det…

Borgerlig är motsatsen till proletär, enligt alla, Marx, Lenin…

Ja, jo, det låter kanske konstigt. Här (i Frankrike) är det inte särskilt gångbart som uttryck, sällan positivt.

Och höger-mitt-alliansen går med på det?

Ja.

Sverige måste ha Europas mest korkade höger.

Säger maken.

Har han rätt? Och i såna fall varför? Kan någon reda ut begreppen för mig, så vore jag tacksam. (Okej, jag vet att vi inte haft någon revolution och att få ord liksom få företeelser egentligen speglar några konflikter, men räcker det?)

Ny regering

Så blir det regimskiftet då, i Det Här Landet.
Än så länge är det ju svårt att veta om det verkligen blir någon större förändring.
Läste för länge sen en djupt pessimistisk artikel om att europeiska politiker idag, och det gällde Västeuropa inte längre skiljer sig så mycket från varann, ideologiskt.
Partierna har samtliga närmat sig mittenfåran, och politikerna består av två sorter, människor som funkar i media och människor som har en viss kläm på ekonomi och statsfinanser. Samtliga är proffs och jobbet är alltså att sköta fördelningspolitiken, det vill säga statsbudgeten.
Och att gemensamt för alla dessa politiker och fraktioner inom den politiska sfären, tänker på fackföreningar och andra organisationer, är att det handlar om sköta kretsgången av pengar till dem/oss som redan har…
De människor som är inne i systemen antingen med bidrag eller lön.

Och att till varje pris hålla dem som är utanför borta.
Föreslog en gång för en svensk socialdemokrat jag känner att Europa borde ta emot arbetskraftsinvandring till ett minimiavtal, minsta europeiska standard, ungefär som Ryanair anställer sin personal efter irländska arbetslagar, för de är de mest företagsvänliga i Europa.
Ingen vill ju att människor kommer och dör på europeiska farliga arbetsplatser, att de får skador och ingen ersättning, att de nekas sjukvård och betalas slavlöner svart.
Men det är vad som nu händer.
Den här socialdemokraten jag känner sa ilsket: Lönedumpning alltså?
Ja, sa jag.
Då blev han så förbannad så att han gick hem.

Det kan man ju förstås bli, men inte sjutton hjälper det.

Och det ska bli intressant att se om den borgerliga alliansen kommer att bedriva en annan politik gentemot omvärlden. Svårt blir det under alla omständigheter, för Europa är ju numera i vissa avseenden en enhet, där Sverige inte är ensamt om sin protektionistiska hållning.

Ser att det dykt upp en ny kategori på bloggen, ”besynnerligheter”. Vid närmare eftertanke så passar den väl rätt bra till inlägget, och själva faktum.

Eller som en kompis sa: Men i Sverige är ju alla socialdemokrater, de är bara mer eller mindre medvetna om det…

Soundbites från valvakan

Ta denna natt, och festa in en ny tid!
Fredrik Reinfeldt

I morgon föreslår jag verkställande utskottet (- – -) att utse min efterträdare i mars.
[- - -]
Tack för de härligaste åren i mitt liv.
Göran Persson

Man ska vara karsk i opposition, men ödmjuk när man får makten.
Maud Olofsson citerar Torbjörn Fälldin

Tidningskrönikan: mål i mun

Det Här Landets inrikeskorrespondent läser pressen och hittar besynnerligheter.

Skellefteåpizzerian Tre kronor uppmärksammas med en dryg halvsida i dagens Norra Västerbotten och får betyget 4 (av 5?) för sin innovation Calskrove, ett skrovmål inbakat i en pizza.

”Utseende: Som en vanlig calzone fast i XL-format. Inuti är hamburgaren uppdelad i tre högar på rad och runt om dem ligger pommes och allt det andra som hör ett skrovmål till.

Smak: Otroligt mycket godare än förväntat! Smakar som vanlig hamburgare och pizza, fast man får allt på samma gång.

Innehåll: Pizzan var en vanlig calzone med skinka, tomatsås och en massa ost. Skrovmålet var även det rätt ordinärt, med dressing, sallad, tomat och pommes.

Pris: 95 kronor. Det kan kännas dyrt men man får antagligen inte både en pizza och ett skrov under hundringen någonstans.”

I Aftonbladets TV-krönika intervjuas en Carolina Gynning som verkar vara en produkt av silikon, Big Brother och, tja, vad mer? Hon ska bli programledare i TV4 tillsammans med fyra kvinnor och om en av dem, Carina Berg, säger hon:

”Henne var jag lite rädd för innan. Jag kände att hon är väldigt smart tjej med snabba kommentarer. Jag tänkte att hon både kunde vara en sån där lite farlig, elak tjej eller så är hon skitgrym och hon visade sig vara hur grym som helst.”

Mer kriminalitet

Och det finns mer – kanske räcker det till en ny kategori: Kriminalitet i Sverige.

Innan jag åkte till Lviv i Ukraina förra månaden var jag lite osäker. Ska jag verkligen ta med digitalkameran? Kan jag gå runt i stan när det blivit mörkt?

Det visade sig att ingenting hände, ingen verkade alls intressera sig för varken mig eller mina ägodelar, och jag gick genom staden i natten som en ung kviga på väg till grönbete.

Däremot fick jag höra historien om den ukrainske författaren som blev rånad i Sverige. Jag kan lugnt berätta detta, för han har skrivit en dikt om det. Han checkade in på ett hotell i Göteborg, ett billigt, i en kanske lite ruffig del av staden. Tyvärr råkade det vara kvarter som har givits upp av polisen och uppenbarligen tillhör junkies och deras leverantörer. Någon bröt sig in på rummet, stal allt, även ting som förmodligen knappast har något värde annat än för den som snart ska ta tåget från Kiev till Lviv. Polisen kunde visst inte hjälpa mycket. Det var författarens första besök i Sverige och det har präglat hans bild av Det Här Landet rätt djupt. Det ironiska i att en ukrainare blir rånad i Sverige medan en svensk reser fullständigt oantastat i Ukraina undgår iallafall inte mig.

Här är dikten:

 

JURIJ ANDRUCHOVYTJ

GUESS WHO WAS MY GUEST

Till svenska av Lev Hrytsyuk och Annette Nordlund

 

Efter att på dörrhandtaget ha hängt en triangel

med påskriften Do not disturb please,

stänger en hotelltjuv

in sig i mitt rum.

Han intresserar sig för pengar och dyrbarheter.

Det gör egentligen jag också.

 

Det visar sig att till och med i det här landet

finns tjuvar.

En av dem tittar precis igenom lådorna,

mina foton, adressböcker

(varför har jag två – och vad fan

har jag ännu inte sammanfört alla adresser i en för?),

granskar noggrant resväskans innehåll,

lämnar noggrant i fred de intimaste sakerna,

som, till exempel, leksakschryslern,

en dåraktig souvenir från sponsorerna.

 

Sedan tar han ur baren en dietcola,

dricker den mekaniskt,

betraktar de kyrilliska bokstäverna

på mina böcker,

drar slutsatsen att jag är ryss.

 

I can’t give you anything but love.

 

Dock har jag också här gått för långt.

För jag kan inte ens ge dig kärlek –

såvida den inte är broderlig,

vilken inte räknas.

Sådana är tiderna.

 

I sista ögonblicket hittar han dock

sina drygt fyra hundra dollar,

inte ens en tjugolapp hryvnjor ratar han

(förmodligen tar han dem för några algeriska dinarer)

tillsammans med returbiljetten till tåget

Kyїv-Lviv.

 

Stor nytta kommer den att göra i hans Sverige,

där det inte finns något Kyїv, där det inte finns något Lviv,

där det enda som finns är främmande mark!

 

Jag är redan i hissen,

när han går ut i korridoren,

när han stänger dörren bakom sig,

när han vänder på triangeln på handtaget

nu med den lämpligare sidan

Please make-up.

 

Vi träffas vid hissen.

Förlåt, jag kunde inte ge dig kärlek.

Köp dig heroin för alla fyra hundra.

Scenario till föregående bild

Ibland blir jag så trött.

Tänk er att det är i januari -86, kall torr mörk vinter i Stockholm. Ett gäng amerikanska poliser kommer på besök och hälsar på de svenska kollegorna. Trevlig samvaro och i slutet säger de amerikanska killarna:

- Hörni grabbar, det var verkligen ett fint land det här och vi har haft det jättebra, men ni borde se över bevakningen av era toppolitiker.

- Äh, vadå, säger svenskarna.

- Ja, ni vet, folk kan bli mördade på stan. Vi har ju rätt många exempel på det, Kennedys, Martin Luther King…

- Jaja, hos ER ja, det är klart. Men här är vi i Sverige. Det är ett tryggt land.

Amerikanerna insisterar inte och åker hem till sig. På vår station utspelar sig följade konversation över kaffe kopparna (det vet ju alla, att svenska poliser dricker surt kaffe, har början till magsår och trassligt familjeliv).

- Det var ena jäklar att vara misstänksamma!

- Jo, det kan man verkligen säga. såg du pistolen han hela tiden bar i armhålan? Han trodde inte att vi såg den, men det gjorde jag i alla fall.

- Jag med.

- Äh, det tror jag inte på!

- Jo säkert, jag såde den!

- Okej. Men du. En sak är ju klar. Såna där snubbar ser ju ryssar i varenda buske.

- Jo, så är det.

Och så dricker de upp kaffet.

Och en dryg månad senare är det hela ett faktum. Sveriges statsminister nedskjuten på öppen gata. Inga vittnen inga livvakter.

Och nu är vi i den där lilla polisstationen igen:

- Det var det jävligaste! säger Kling.

- You name it, säger Klang.

- Vaffan ska man göra?

- Tja, vore inte en idé att inrätta en sån där, eh, en sån där eh vad heter det nu igen?

- Vet inte.

Tystnad.

- Jag kom på det. En tjänst. En livvaktstjänst.

- Ja jävvlar! Du är inte född igår! Det gör vi!

Sagt och gjort och åren går, och sen händer det IGEN! Men det är ju inte möjligt. Jo, det är möjligt. Igen. Utrikesministern blir knivhuggen i under shopping i ett vanligt varuhus i stan.

Tillbaka på vår polisstation:

- Du, vi måste fixa en sån där till…

- Vadå?

- Ja, en sån där, du vet vad jag menar!

- Ja det verkar inte bättre. Det är inte klokt, två livvaktstjänster, i Det Här Landet!!!

Vad Sverige är känt för i Frankrike: Att aldrig ha tagit fatt på statsministerns mördare. Ingmar Bergman och för dem som gillar sport, Borg och Willander.

Det är allt. Verkligen allt.

Denna reflexion apropå föregående bild och en diskussion om vad offentliga personer ska stå ut med på en annan blogg. Läs här.

Om någon orkat läsa rubbet, och invänder att det inte finns något självklart samband, så kan jag bara säga att det gör det.

Än är det inte uppenbart, och låt oss bara hoppas att det aldrig blir det!